Sedan i måndags pågår en omfattande medborgardialog om trafiken i Örebro (jag har skrivit om det tidigare: här). Förutom pedagogiska webbkartor där man kan se vilka förändringar som diskuteras så har det annonserats i media och under fredagen och lördagen fanns både politiker och tjänstemän på plats mitt i Krämaren, i en hyrd butikslokal (här är NAs rapportering). Under de två dagarna i Krämaren kom uppskattningsvis (inte exakt räknat än) 300-400 örebroare förbi och lämnade synpunkter och ytterligare cirka 100 har skickat in förslag på webben. Och i nästa vecka går brev ut till dem som berörs av de ”skarpa förslagen”, som planeras inom de närmaste åren. Dessutom ytterligare affischering och annat. (Lite roligt är att effektmålet i kommunikationsplanen var 50 inskickade synpunkter=godkänt – jag kan tycka att det var lite väl försiktigt…).
Jag överdriver inte när jag påstår att Örebro kommun kanske blivit bäst i Sverige på att organisera medborgardialog – på olika sätt. Tiden då medborgardialog var att människor bjöds in till en skolaula där politiker satt på ett podie och ”stod till svars” är sedan länge förbi. Som tur är.
Många tjänstemän har lagt mycket tid på att förbereda detta arbete och många tjänstemän (och några av oss politiker) ägnade udda arbetstider åt detta. Efter några olika varianter på medborgardialog har vi nu en rätt bra verktygslåda som går att anpassa till vilka frågor som är aktuella. Och trafikfrågor engagerar…
Men efter de två dagarna i Krämaren finns också anledning att påminna om några saker som medborgardialog inte är:
- Medborgardialog är INTE att hålla med den som pratar sist. I Henrik Berggrens biografi om Olof Palme beskrivs hur Robert Kennedy, liksom Palme, vågade ”säga rätt saker till fel personer”. Det är en rätt bra målsättning. Och ärligt talat: i några av dagens samtal fick jag inte en enda ny röst – några av dem som kom till Krämaren tyckte verkligen att jag hade fel. Och det leder till punkt 2:…
- Medborgardialog är INTE att alltid hålla med dem som hör av sig. Mats Sjöström (tidigare kommunstyrelseordförande, S, i Örebro) myntade begreppet ”den omvända akustikprincipen” och påpekade att ”när det är helt tyst på torget finns anledning att vara orolig”. För det är ju så att stora grupper av medborgare kan drabbas rejält av förslag utan att det ordnas demonstrationer på torget (och därför bör man söka upp åsikter och inte bara vänta på att folk hör av sig).
- Det är inte alltid den ”tysta majoriteten” hör av sig i medborgardialogen – det kan ju vara så att de flesta är rätt nöjda med förslagen men att en minoritet vill ändra på dem.
När det gäller de 12 ”skarpa förslagen” på att öppna bilgator som tidigare varit stängda för biltrafik så är det uppenbart så att en del örebroare kommer att påverkas negativt av det. På vissa ställen föreslår vi att biltrafik blir tillåten, vilket kommer att innebära ökad störning för de som bor i närheten.
Och allra mest omdebatterat har varit – och är – nog förslaget att skapa en förbindelse för biltrafik i ”Änggatans förlängning”. 10-20 av de örebroare som var på plats idag motsätter sig detta förslag (intressant nog var det nästan bara positiva tongångar igår, men nästan bara negativa i den frågan idag, vad nu det beror på).
De flesta av dessa 10-20 bor idag på Landstormsgatan och Räntmästargatan (och området däromkring) och det är ett faktum att de kommer att påverkas av ökad biltrafik i området om detta förslag genomförs. Och förutom dessa kommer ytterligare kanske hundra örebroare att påverkas negativt av detta förslag.
Men å andra sidan så är det tusentals av de 7500 boende i Sörbyängen-Ladugårdsängen-Tybble som kommer påverkas positivt av förslaget och som har väntat på ett genomförande av detta (det har funnits i planerna sedan 50-talet och preciserat i planprogram 2005). Och de flesta av dessa besökte inte Krämaren, en hel del av dem för att de konstaterat att de är nöjda med förslaget.
Att gatan behöver öppnas har slagits fast sedan Sörbyängens och Ladugårdsängens utbyggnad planerades: att försörja ett framtida område med 10000-15000 invånare genom 2-3 tillfarter är orimligt.
Jag fick idag frågan, från en boende i närheten av ”Änggatans förlängning”, om dialogen verkligen var ”på riktigt”. Hon tyckte inte att jag lyssnade tillräckligt, att jag redan hade bestämt mig. Det är mycket möjligt (kanske till och med troligt) att jag någon gång under de ganska långa och stundtals upprörda diskussionerna om detta idag, blev otålig och kanske inte visade tillräckligt tydligt att jag lyssnade.
Och jag har bestämt vad jag tycker (att förbindelsen behövs) men dialogen är på riktigt: det finns två alternativ som diskuteras och vi vill givetvis gärna höra argument för och emot öppnandet. Och ärligt talat: varför skulle vi ägna tid (mycket tid) och pengar åt att ordna denna typ av dialog om vi inte brydde oss? Då vore det väl enklare att låta bli dialogen och ägna fredageftermiddag och lördag åt något annat?
Som sagt: dialog innebär inte att alla blir nöjda med beslut (alla kommer aldrig vara nöjda med alla beslut). Dialog innebär att vi ger en möjlighet för alla att tycka till. I slutändan är det folkvalda politiker som fattar besluten, förhoppningsvis efter att ha vägt samman olika ståndpunkter och tagit del av fakta och underlag. För vad skulle alternativet vara?